vem är jag

Jag försöker o få ordning på tankarna...
Fick träffa Ulla idag, hon ringde vid halv elva.. såå skönt
När jag kom därifrån mådde jag bra... kändes bra när jag kom tebax till jobbet o så....
När jag gick från jobbet kom det tankar farande...tankar som jag inte riktigt kan placera

Vad är den rent fysiska anledningen till att man mår dåligt?
Dem pratar ju om det där med låg serotonin men varför får man det då?
O det e ju inte så för alla...
O varför ska det vara så olika för olika personer?
Har man ett brutet ben eller som nu med arbetsträning så har man liksom en plan... ok, det blir ju inte samma med just arbetsträning...
Men ett brutet ben... 6 veckor rehab o så e man frisk om man tränar själv... fast det handlar ju lite om det m psyk också...
Men just det här att jag inte fattar varför det ska ta så lång tid, varför jag ska ta sån tid på mig...

Man har svårt o tänka sig framtiden... svårt att tänka att man kommer vara en "vanlig" person... O tanken på Ulla! Jag ringde henne idag när jag tog en liten rast, hon svarade, blir lite förvånad när det händer...
Hon var så gullig... hon är så gullig, jag är så oerhört tacksam att hon finns där, att hon inte ger upp på mig...
Men jag inser återigen hur jäkla beroende jag är av henne...det gör fortfarande så jävla ont o tänka på det...

En sak i taget...

kvällar

Det är på kvällarna mycket känslor kommer upp...känslorna av hopplöshet, oro o ångest...
Försöker, eller det känns i alla fall som jag försöker att jobba med saker...

Varje kväll tänker man liksom, hur ska jag må imorrn, ska jag vara trött, kommer jag vara nere, kommer jag lyckas skjuta undan?

Ulla ringde återbud igår, jag blev inte så värst ledsen, mest besviken... o lite arg också: Varför just jag? Varför ska jag drabbas?
Hon sa att hon skulle ringa om hon får ett återbud men det verkar väl inte hända allt för ofta tydligen... hon har ju det här med medicin-mottagningen, kan ju tycka att hon borde kunna pussla ihop det där, låta Monika ta det en stund eller nåt...

Ja, ja...
Fick papper från fk häromdan... planeringen.
Enligt deras plan, eller hans plan så beräknar han att jag ska komma till en praktik med chans till jobb i feb -11... Det betyder i så fall att jag ska vara uppe i heltid innan dess...antar jag. 10-16 nu, har ju precis kommit in i det...
I december får jag väl lägga på så det blir 9-16 eller nåt då... o sen januari 8-16.... börjar jag 8, räknar dem in lunchen i dem åtta timmarna då eller? Om inte blir det ju 7.30 till 16 då...
Ska försöka o komma in i det här med 10-16 först... en sak i taget... se inte tio steg fram hela tiden...

Jag hoppas, hoppas att Ulla kunde ringa imorrn...
Ska nog ta en halv sömntablett...
/Linda

???

Jag tycker att jag försöker... men det verkar hela tiden liksom gå i baklås

Har hela veckan försökt, tjatat o intalat mig själv att nu...nu ska jag gå in i praktiken med nya positiva tankar...

Blev ju lite förskjutet nu när jag var "dålig" i onsdags o stannade hemma igår med... var väl på hyfsat humör när jag åkte till jobbet men sen när man kom dit, insåg liksom att pennorna var precis densamma, att inget nytt hänt...då sjunker känslan ganska fort...

Timmarna gick fruktansvärt, fruktansvärt långsamt idag...två små raster så sammanlagt kanske jag jobbade 2 o en halv timme...det kändes som 22...

Att C har haft det tufft nu har nästan gjort mig glad...korkat nog, jag har liksom känt mig lite behövd... Så igår i stallet visade det sig då att Jossan också är i samma "situation" o så kände jag mig enbart överflödig...

Jag upplever väldigt sällan att jag har någon plats här, ser bara hur mycket det skulle underlätta om jag inte var här...

Jag har levt på andra så många år...

Mamma o pappa hade haft en mindre att ge pengar jämt o ständigt

Ulla hade haft en patient mindre att bereda tid för

Bs hade haft tider över

Fk hade haft ett problem mindre

Jag kan inte komma på någon stans där jag har en uppgift... Det lilla jag gör finns det 10 pers till som kan göra...

VARFÖR!!!!

Jag fattar inte varför inte jag ska få känna mig viktig...

Jag känner mig bara till besvär överallt

Var med på en uteritt igår, med ett gäng...en jättehärlig eftermiddag/kväll o bara kunna vara... det är det enda stället där jag känner attt jag kan slappna av...helt.

Jag längtar efter saker som det känns som jag aldrig kommer klara

Jag försöker desperat att intala mig, jag ska klara det... o så idag på jobbet var det som om jag fick en tankesmäll... hur ska jag klara det här?

Hur ska jag bli en "vanlig" människa?

Jag försöker liksom hela tiden komma på något som ska göra det...det där som ska lösa allting, där allting lägger sig på plats, man kan känna att "här, det e ju här jag hör hemma..."

Jag e så jävla rädd...för allt!

O jag e en idiot!!!