Har hela veckan försökt, tjatat o intalat mig själv att nu...nu ska jag gå in i praktiken med nya positiva tankar...
Blev ju lite förskjutet nu när jag var "dålig" i onsdags o stannade hemma igår med... var väl på hyfsat humör när jag åkte till jobbet men sen när man kom dit, insåg liksom att pennorna var precis densamma, att inget nytt hänt...då sjunker känslan ganska fort...
Timmarna gick fruktansvärt, fruktansvärt långsamt idag...två små raster så sammanlagt kanske jag jobbade 2 o en halv timme...det kändes som 22...
Att C har haft det tufft nu har nästan gjort mig glad...korkat nog, jag har liksom känt mig lite behövd... Så igår i stallet visade det sig då att Jossan också är i samma "situation" o så kände jag mig enbart överflödig...
Jag upplever väldigt sällan att jag har någon plats här, ser bara hur mycket det skulle underlätta om jag inte var här...
Jag har levt på andra så många år...
Mamma o pappa hade haft en mindre att ge pengar jämt o ständigt
Ulla hade haft en patient mindre att bereda tid för
Bs hade haft tider över
Fk hade haft ett problem mindre
Jag kan inte komma på någon stans där jag har en uppgift... Det lilla jag gör finns det 10 pers till som kan göra...
VARFÖR!!!!
Jag fattar inte varför inte jag ska få känna mig viktig...
Jag känner mig bara till besvär överallt
Var med på en uteritt igår, med ett gäng...en jättehärlig eftermiddag/kväll o bara kunna vara... det är det enda stället där jag känner attt jag kan slappna av...helt.
Jag längtar efter saker som det känns som jag aldrig kommer klara
Jag försöker desperat att intala mig, jag ska klara det... o så idag på jobbet var det som om jag fick en tankesmäll... hur ska jag klara det här?
Hur ska jag bli en "vanlig" människa?
Jag försöker liksom hela tiden komma på något som ska göra det...det där som ska lösa allting, där allting lägger sig på plats, man kan känna att "här, det e ju här jag hör hemma..."
Jag e så jävla rädd...för allt!
O jag e en idiot!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar